Hemmasittare. Ett märkligt ord på ett märkligt fenomen. Barn och ungdomar som inte går till skolan utan istället tillbringar all sin tid hemma. Hemmasittare. Kanske är ordet bättre än skolvägrare som vi talade om förut eller otillåten (långtids) skolfrånvaro som Skolverket säger i en rapport från år 2010.

Sitta. Vägra. Otillåten.

Strukturella hinder

Egentligen så handlar det inte om att sitta eller att vägra eller att göra något otillåtet. Det är mer en fråga om vad som är möjligt och vilka yttre strukturella hinder som finns. En hemmasittare är inte hemma för att hen är lat utan enbart för att miljön som hen ska vistas i är för svår att förhålla sig till. Det kan vara en känsla av utanförskap, att inte räcka till eller rent av mobbning. Det är stora fönster, långa korridorer, öppna ytor, många personal och en rörlighet mellan klassrum. För personer som ägnar stor del av vardagen till att koncentrera sig för att klara av miljöombyten så är det utmanande med sådana miljöer. Skolverkets rapport (2010) anger att den högsta otillåtna frånvaron finns inom ämnet Idrott och Hälsa och det är kanske inte så konstigt då undervisningen är baserad på instruktioner och rörelse, ofta samtidigt, vilket kräver en god koncentrationsförmåga då det blir många moment att hålla koll på. Det är även en utsatt miljö som det är lätt att känna sig obekväm i.

Stress

Att vara en hemmasittande är inte en dans på rosor och vetskapen om att man borde skapar en inre stress som kan riskera att övergå i psykisk ohälsa och i förlängningen än mer isolation. Hemmasittandet medför ofta konflikter i en familj, både mellan föräldrar och barn men även mellan föräldrar. Det är svårt att hjälpa och motivera när det bara finns en diffus motståndare som ofta är svår att hitta. Att som förälder lämna sitt barn hemma för att går till arbetet tar emot, om ens möjligt, och att försöka kommunicera en förståelse för hemsituationen genererar många gånger kommentarer som men du måste säga till på skarpen eller nu får hen väl för f…n skärpa till sig, så här kan du inte ha det!  Otillräckligheten blir en inre stress som alltid är närvarande. För alla.

Utanförskap

Ju längre tiden går desto svårare blir det att komma tillbaka till skolan. Finns vännerna kvar? Kommer jag att förstå vad läraren pratar om? Tänk om läraren säger nåt till mig, att jag inte varit här på länge?

Ansvar

Vi har en skolplikt i Sverige men det kan aldrig bli barnet och ungdomens egna ansvar att delta i skolundervisningen. Det är ett ansvar som föräldrar delar med skolan men ofta hamnar ansvarsfrågan i en skuldfråga där parterna ser problem och hinder istället för lösningar. Skolverket (2010) påpekar att skolans uppdrag är tydligt – det är skolan som bär ansvaret för att alla elever får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Här är det även viktigt att nämna att skollagstiftningen säger att olovlig skolfrånvaro ska behandlas i den kommunal nämnden med ansvar för skolfrågor och om det visar sig att föräldrar inte gjort sitt ytterst för att få barnen att återgå till skolan så kan det utdömas vite för föräldrarna. Nu är det sällan det tillämpas vilket är tur i sig för ytterligare skuld behöver ingen.

Sitta. Vägra. Otillåten. Plikt. Ont.

Orden som direkt skuldbelägger eleven som inte förmår gå till skolan och delta i undervisningen. Det må vara att vi har skolplikt men en hemmasittare är föga intresserad av plikt.

De har ont. Ont i huvudet, i kroppen, i själen. Om de visste varför så skulle det vara lättare att hjälpa. Men det är sällan de vet varför. Bara att det inte fungerar.

Sitta. Vägra. Otillåten. Plikt. Ont.

Sitter du här och vägrar gå till skolan! Fattar du inte att det är otillåtet att sitta hemma! Det är din plikt att delta i undervisningen! Ont? Du har inte ont någonstans! 

Vad kan vi göra?

Elever som inte går till skolan är ingen homogen grupp även om vi kan lura oss att tro så genom att benämna dem som hemmasittare. En del går i vanlig skola, andra på särskola eller träningsskola. Alla har de sina egna utmaningar att möta.

Ansvaret måste alltid ligga på de vuxna som finns i elevens närmiljö. De som har mandat, kunskap och förmåga att förändra och skapa miljöer som eleverna klarar av. Det ansvaret kan vi aldrig frånsäga oss.

Framgångsfaktorer

Fem framgångsfaktorer för att få tillbaka hemmasittare till skolan:

  • Kreativa samverkansmöten
  • Analys av nu- & börläge
  • Individfokus
  • Snabb kommunikation
  • Korta beslutsvägar och samma målbild

Det är inte lätt, det kräver tålamod och engagemang men framförallt. Skuldbelägg inte. Försök tänka positivt och utanför ramarna.

Jag vet

Min dotter har dryga 95% otillåten frånvaro det här läsåret 2018/2019.

Det enda hon har kunnat berätta är att hon har ont. I huvudet. På kroppen. I foten. Hon har gråtit av ångest och hennes panikartade rädsla av att gå till skolan har plågat oss föräldrar, henne och personalen både på skolan, korttids/fritids. Vi har haft otaliga samverkansmöten där vi försökt hitta gemensamma orsakssammanhang.

Det har inte varit lätt.

Hemma och på korttids/fritids har det fungerat ungefär som vanligt men oviljan att gå till skolan har förundrat oss alla. Skola har alltid varit hennes grej – ett ställe där hon trivs, både med personal och vänner. Hon har deltagit aktivt i lektionerna och när hon blivit trött så har hon haft möjlighet att lägga sig och vila. Ingen av oss har kunnat se vad som utlöste hemmasittandet.

Ett tag så gick hon till skolan på fredagar och då låg allt fokus på att måndagarna skulle det lyckas. Men icke. Sen fokuserade vi bakåt mot torsdagen för att kedja ihop dagarna och öka närvaron. Men icke.

Jag har hela tiden försökt prata med henne om skolan. När hon svarat att hon inte vill prata så har jag bett henne lyssna, tänka och sen berätta om hon vill.

Så en dag för två veckor svarade hon “ibland svårt många människor” och “jag kan inte åka taxi många”.

Det gav oss en utgångspunkt och vi började prata om hur miljön ser ut när hon ska åka från korttids till skolan, hur ser miljön ut när hon kommer fram till skolan och vice versa. Gemensamt var att det var många människor på samma plats samtidigt, alla pratade och var på väg från en punkt till en annan. Vi bestämde att hon får komma först av alla till skolan och åka först av alla så hon inte behöver hantera alla miljöer som varje person faktiskt innebär.

Jag planerade om i mitt schema och började åka till biblioteket för att sitta där och arbeta. Min dotter följde med utan protester för hon gillar verkligen bibliotek. Vi har gjort stora framsteg och från noggrant planerade “spontan besök” av ansvarig klasspedagog via att äta lunch med klassen och personal till att delta på några lektioner så hände det vi alla väntat på.

Idag var en stor dag då O åkte taxi från korttids till skolan där jag och personal mötte upp. Hon har deltagit på alla utom en lektion medan jag suttit och arbetat i närheten för att ge O en trygghet. Hon var trött men oerhört glad när personalen följde henne till mig där jag satt och arbetade.

Plötsligt händer det!

Vid middagen sa hon till sin pappa “jag måste komma håg att ta med schampo till skolan efter lovet”.

Lycka! Framgång! Vilja! Delaktig! Kunskap!

/ Pia Vevle

Hemmasittare
Tagged on:     

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + 14 =