Orden skär som en kniv i mitt hjärta samtidigt som jag håller om min älskade dotter & försöker nå fram till henne.
Jag vill dö!!!
Hennes kropp skakar av gråt. Hon ropar ut sin ångest. Som en blixt från en klarblå himmel slår den ner. BANG!
Jag vill dö!!!
Min älskade man kommer & tillsammans håller vi om vår dotter. Vi stryker hennes hår. Vi säger att vi älskar henne – att hon inte ska dö. Att hon inte får dö. Inte ännu. För vi älskar henne. Alltid. Oavsett.
Jag vill dö!!!
Hon ropar – “Jag vill inte ha min fot nå mer!” . Tårarna rinner i strid ström. Snoret likaså. Hon är genomblöt av svett. Vi pratar med lugn röst. Om morfar. Om Alma. Om saker hon kan. Men framförallt att vi älskar henne. Alltid. Oavsett.
Plötsligt blir det stilla. Hon andas normalt. Sover. Jag & min man ser på varandra med kärlek & tillgivenhet. Vi fixade det – igen. Tillsammans.
Klocka är 02:00. En vanlig dag.