Mamma! Jag gillar blåa hästar!

Det är svårt att hitta kläder till Olivia som passar, som är lätta att ta på och bekväma att bära. När vi hittar något ja, då är det dessa färger  – murriga, tråkiga och inte valda för att skapa glädje. Som om livet inte var tillräckligt svart/vitt utan att klädernas färger ska gå i samma tecken?

Jag är less!

Jag är less på att säga till henne att “nej, den passar inte” varje gång hon överlycklig kommer med ett klädesplagg i glada, färgstarka kläder. Jag ser hur hennes kropp sjunker ihop lite, hennes axlar åker ner, hon sänker huvudet innan hon tittar på mig och säger med liten röst “de är små barn, mamma?”. 

Både hon och jag vet. Vi vet att hon inte är som alla andra. Att hon är kortare än de flesta & väger mer än det som betraktas som normalt. Men nog sjutton kan det finnas kläder i färg ändå!!!

Färg!

Olivia älskar färg! Hon målar tavlor i färg. Hon klipper ut bilder från tidningar, gör collage och sorterar i teman och färg. När hon ska berätta om något hon inte vet – eller kan uttala namnet på – så talar hon i färger “det är den vita flicka, den gula taxichauffören, den svarta onkeln, röda affären, gröna bilen” . 

Varför i hela friden ska en färgstark, färgglad tonåring förvägras det som är en naturlig del av henne bara för att modebranschen i väst inte tror att kraftiga personer gillar färg?!!

Jag vägrar!

Nej! Jag vägrar utsätta henne för fler provhyttsmassakrer & kläder med deprimerande färger! Hon är värd så mycket mer än att gång efter gång bli ledsen när det inte finns kläder som passar. De är trånga, det är dragkedjor, det är knappar, de är låga i midjan, de är supertighta, de är för gamla tanter, de är dyra & vi ska ha kläder i reserv på skolan, på fritids, på korttids och hemma.

Å så dessa färger. Tråkiga, intetsägande och deprimerande.

Det som inte finns – det skapar vi!

Om det inte finns kläder för människor med kroppar som faller utanför normen så finns det bara en sak att göra: det som inte finns – det skapar vi!

Jag har köpt en ny symaskin! Jag är överlycklig! Lika lycklig som Oliva när hon följde med mig till Stoff & Stil i Bäckebol, Göteborg. Där fick hon gå runt och välja vilka tyger hon ville ha till sina kläder. Personalen fixade, de pratade med henne, de visade och klippte till lagom stora tygstycken.

Mäta, prova & spegla!

Det är inga problem att mäta, klippa mönster och att sy. Nej, sytt kläder, det har jag gjort så många gånger i min ungdom och upptäcker glatt att någonstans så kommer jag ihåg kommandoorden “trådriktning, dubbelstickning, intag & sömsmån”.

Men bäst av allt är lyckan när Olivia kommer & frågar om vi ska mäta men framförallt när hon ropar glatt “Mamma! Jag gillar blåa hästar!” när hon står framför spegeln.

Sen då? 

Nu är det slut med murriga, tråkiga kläder! Jag har fortfarande tyger till tre klänningar som jag ska fixa till Olivia & imorgon ska vi köpa mer tyg till byxor. I januari börjar jag en kurs i mönsterkonstruktion & jag ser fram emot ett egendesignat, färgglatt liv för min älskade dotter!

Tack syss! 

Min syster Marianne, som var osmart nog att berätta hur nöjd hon var med sin symaskin, har fått agera support till mig! Jag har ringt & SMS:at mina tekniska frågor – varje gång har hon gett mig tips & råd om sömmar (finns ca 200 att välja på!), hållpunkter och allmänt sy-prat.

Så TACK! kära syss! Vem vet – jag kanske tar med symaskinen nästa gång jag kommer till Luleå & så kan vi ha en sy-retreat ihop!