Min favoritårstid är hösten som med sin höga, syrerika luft och doften av mossa sammanfattar sommaren genom att spraka i en färgfylld prakt. Hösten är även tiden då sjöar fryser till is som ett löfte om vinterns antågande och finns det något bättre än att i monotona skridskoskär flytta sig framåt över en blåsvart is?
Stjärnklara nätter
Många är de timmar jag åkt skridskor med mina vänner, vi har kryssat mellan grynnor, spelat hockey och åkt ikapp. På kvällarna har vi legat på isen och spanat upp på den stjärnklara himlen, lyssnandes på isens rörelser och sprickbildningens dova smällar medan vi räknat stjärnfallen och följt norrskenets skiftningar.
Vakar
Tidigt lärde vi oss att läsa isen, tolka dess ljud och undvika ställena där isen nästan aldrig höll. Fortfarande idag så kommer jag ihåg mystiken med kallkällan vid holmen som vi åkte till i smyg för att inte bli upptäckta av de vuxna.
Höst
Idag viner vinden och det tjuter när den virvlar runt husknuten. Solen skiner i sin blekhet mellan molnen som har bråttom till en annan del av himlavalvet. Hundarna ligger vid mina fötter i sin stilla väntan. De vet, liksom jag, att idag är en dag som många andra.
Iskall kyla
Under många år har jag åkt med sylvassa hockeyrör över flortunn is och varje skridskotag är min egna framgång.
När oro, rädsla, smärta och ångest fångar min dotter med sin iskalla kyla så är jag tacksam att jag redan som liten lärde mig att överleva, även när inte isen bär.
Jag inser att när livet är som motigast är minnena som vackrast.