Vid nödfall

Vårt hus ligger högt uppe på en bergsknalle. När vi byggde det för ganska många år sedan så var en av mina krav att det skulle byggas i ett plan med öppningsbara fönster och en altan som går runt hela huset. Planlösningen skulle vara öppen och fönstren i sällskapsdelen måste gå från tak till golv.

Grundtanken med altanen, dörrar och fönster handlade enbart om säkerhet och möjlighet till utrymning vid en eventuell evakuering. Jag insåg tidigt att det skulle bli en nästintill omöjlig uppgift för mig att kunna rädda vår dotter om jag skulle bli tvungen att använda mig av en stege. Hennes rädsla, muskelsvaghet och svårigheter att följa instruktioner skulle öka risken för ett misslyckande. Nu vet jag att vi har flera flyktvägar ut från huset och jag känner mig trygg i vetskapen att jag har en utrymningsplan.

Tänk om det händer något?

Jag vet att min dotter har Prader Willi syndrom (PWS) och vad det kan innebär för risker, både medicinskt och beteendemässigt.

Men tänk om det händer något? En bilolycka där min dotter är den enda överlevande, den enda vid medvetande? Tänk om det börjar brinna där hon befinner sig eller tänk om hon behöver hjälp och ingen som känner henne är i närheten?

Om…

Om det händer en olycka så är blåljuspersonalens uppgift att rädda liv och det gör de med bravur och det gör sitt bästa även om liv inte alltid går att rädda.

Men det är inte alltid det är blåljuspersonal som är först på plats. Nej, det kan vara en förbipasserande, en granne, en anhörig eller personal på ett boende.

Min farhåga är att en insats går snett för att rätt information saknas

Information

Jag vet att det inte är lätt, att säkerhet går före liv och att en person som agerar annorlunda är svår att bemöta och bedöma. Speciellt i svåra situationer där tiden för korrekt bedömning är begränsad och där varje minut är avgörande för utgången. Min farhåga är att en insats går snett för att rätt information saknas.

Därför har jag funderat vad jag kan göra för att underlätta för de/den person som är först på plats och ge dem den bästa förutsättningen och informationen som det bara går. Det är en balansgång mellan nödvändigheten att ha kunskap och den personliga integriteten. Jag har tänkt och till slut landade jag i en kortfattad information med “bra att veta saker”.

Jag har gjort klistermärken och ett sitter redan på vår ytterdörr. Jag vet inte om det gör skillnad vid en händelse av nödfall men vetskapen att jag har försökt göra mitt yttersta för att bidra stillar min oro. Jag kommer även att lägga in ett i varje fordon och kanske, kanske det syns vid en eventuell olycka.

./. Pia Vevle